Under andra hälften av 1900-talet förändrades vår livsmedelsproduktion i snabb takt. En föreläsare jag hade på 1980-talet menade att utvecklingen i jordbruket mellan 1945 och 1985 var mer omfattande än den som skett från järnålder fram till 1945. Hur vi odlade vår mat, var vi odlade vår mat, hur vi födde upp våra djur och hur vi fiskade vår fisk förändrades i grunden. Från småskaligt till industriellt. Stora delar av det tunga manuella arbetet inom de areella näringarna effektiviserades och mekaniserades; maskiner, bekämpningsmedel och robotar ersatte muskelkraften. Samtidigt sjönk förstås antalet sysselsatta i näringarna drastiskt, från mer än hälften av befolkningen i början av 1900-talet till några enstaka procent i dag. Inte bara metoderna förändrades utan även vårt förhållningssätt till det som odlades och föddes upp påverkades. Det fysiska och mentala avståndet mellan jord och bord ökade.

Den snabba omvandlingen hade ett högt pris, ett pris som med tiden blivit allt tydligare. Redan på 1960-talet kom de första larmrapporterna. Rachel Carsons bok Tyst vår pekade på att användningen av bekämpningsmedel som DDT inte bara påverkade skadeinsekter, som det var tänkt att det skulle slå ut, utan också fåglar. Storskaligt industriellt trålfiske slog på ett par decennier ut världens största torskbestånd utanför Newfoundland i början av 1990-talet, bestånd som med traditionella metoder fiskats hårt och framgångsrikt sedan slutet av 1400-talet. På senare år har hoten mot de pollinerande insekterna blivit allt tydligare och med färre pollinerare får vi sämre skördar och i slutändan mindre mat på bordet. Människans påverkan på miljön begränsas inte enbart till direkt påverkan på enskilda arter eller miljöer, utan vårt levnadsätt sätter hela planeten i fara. För mig blir det allt mer tydligt att mänskligheten är på väg att såga av grenen vi själva sitter på.

Men vad har det här med mathantverk och Eldrimner att göra? Ganska mycket skulle jag vilja påstå. Det sätt som vi har behandlat vår planet på det senaste århundradet har lett oss in i en återvändsgränd. En värld som länge präglats av kraven på snabb avkastning och kortsiktiga vinster behöver ett nytt synsätt. För att komma ut ur den behöver vi tänka annorlunda och eftersom det var industritänk och storskalighet som ledde oss in i återvändsgränden är det knappast mer av samma tänkande som kommer att ta oss ut igen. 

I tidningen som du håller i handen berättar Adam Arnesson om hur sinnlighet och andlighet visat vägen för honom i hans vardag som planetskötare och mathantverkare. Han visar att tankesättet kan förenas med att framgångsrikt driva ett ekologiskt jordbruk och det bidrar till att göra verksamheten mer resilient. Resilens handlar om förmåga till motståndskraft och anpassningsförmåga, att klara sig i en värld som ständigt förändras. I en föränderlig värld är det en fördel att ha många ben att stå på och en vana snabbt ställa om. Något vi behöver mer av för att komma vidare.

I ett samhälle som Sverige där avståndet mellan producent och konsument ofta är långt fyller mathantverket, förutom sin självklara roll som producent av unika produkter, även en viktig roll som kunskapsförmedlare och historieberättare. Genom, brödet, osten, skinkan, sylten eller vad det nu kan vara skapas möten mellan människor, generationer och kulturer. Genom vardagliga möten mellan mathantverkare och konsumenter kan samtalet kring hur vi vill att våra livsmedelsystem ska se ut i framtiden fortsätta och vi kan tillsammans hjälpas åt att ta oss ur den där återvändsgränden.