Inget mathantverk kan tillverkas utan bra råvaror och ingen fisk kan förädlas utan yrkesfiskare. Det kan tyckas vara en självklarhet, men faktum är att antalet småskaliga yrkesfiskare och fiskförädlare minskar i en rasande takt. Samtidigt får den småskaliga kustfiskare som ansöker om en ny fiskelicens ofta avslag med hänvisning till försiktighetsprincipen. Detta trots att fångsterna, i de flesta fall, är mycket begränsade, särskilt i jämförelse med det industriella trålfisket som tillåts fortsätta trots larmrapporter från hela världen om dess konsekvenser.
För att fiska yrkesmässigt i våra svenska hav krävs att man ansöker om en fiskelicens hos Havs- och vattenmyndigheten. Detsamma gäller om man vill bedriva yrkesmässigt fiske på allmänt vatten i någon av våra fem största insjöar. Enligt paragraf 30 i fiskelagen ska tillgången på fisk beaktas när frågan om licens prövas första gången. För att bedöma om det finns tillräckligt med fisk tar Havs- och vattenmyndigheten hjälp av SLU:s biologiska rådgivning som varje år sammanställer en resursöversikt över våra svenska fisk- och skaldjursarter.
Det är förstås en självklarhet att man ska ta hänsyn till fiskbestånden för att undvika överfiske, men hur gör man när kunskaperna om bestånden brister? Länsfiskekonsulenter över hela Sverige vittnar om att det är mer regel än undantag att licenser avslås, mycket ofta med hänvisning till bristande beståndsunderlag. Till exempel har antalet yrkesfiskare i Vänern minskat från 80 stycken år 2000 till omkring 50 stycken år 2020.
De senaste fem åren har antalet licenser på Vänern minskat med omkring 30 procent. Av de åtta nya licensansökningar som kom in 2020 avslog Havs- och vattenmyndigheten minst fem, med hänvisning till att det biologiska underlaget kring beståndsuppskattningar är bristfälligt.
På Gotland har småskaliga yrkes-fiskare som vill fiska skrubbskädda fått avslag med liknande motivering, trots att Havs- och vattenmyndigheten på samma områden ger dispens för ett storskaligt trålfiske innanför trålgränsen, med hänvisning till att det saknas vetenskapligt underlag för att trålgränsen skulle ha negativa effekter på sillbestånden. Ett annat exempel är krabba, som Tidningen Mathantverk skrivit om tidigare, och som är en i stort sett outnyttjad svensk resurs. Även där ger myndigheten avslag med hänvisning till försiktighetsprincipen och bristande beståndsunderlag. Det innebär att bristen på vetenskapliga underlag används både till att bevara ett storskaligt trålfiske innanför trålgränsen och till att neka nya licenser till småskaliga kustfiskare, trots att det storskaliga, pelagiska fisket 2021 landade mer än 90 gånger så mycket strömming och har en mycket större sannolikhet att påverka fiskbestånden negativt än det småskaliga kustfisket.
Även om de vetenskapliga bestånds-uppskattningarna brister finns traditionell kunskap som sällan tas till vara. Under de senaste åren har rapporterna om bristande tillgång på strömming i Bottenhavet kommit allt tätare, men trots det höjdes fiskekvoterna för strömming i Bottniska viken kraftigt. Detta samtidigt som tillgången på strömming är så begränsad att det riskerar att bli brist på surströmming.
Konventionen om biologisk mångfald, som Sverige undertecknat, har som mål att lokal kunskap hos lokala samhällen ska tas till vara i förvaltningen av biologiska resurser och bidra till ett hållbart nyttjande. Kanske är det dags att traditionell kunskap kommer till nytta även när det gäller förvaltningen av Östersjöns fiskpopulationer.
Institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua, tar fram underlaget till Havs- och vatten-myndigheten. Där är Stefan Larsson senior miljöanalysspecialist och han berättar att analyserna av fiskebestånden styrs av tillgången på data från exempelvis provfisken. Utan data som underlag blir bedömningen direkt att försiktighetsprincipen bör tillämpas. Ett problem Stefan ser med den resursöversikt som SLU Aqua tar fram är att det i vissa fall kan finnas kompletterande information om bestånd som idag inte nyttjas till fullo. Han ser därför som en möjlig lösning att man i utökad samverkan med andra myndigheter och i större utsträckning än idag kan ta till vara på regional information. Han ser också en brist i avsaknaden av nationella förvaltningsmål för fiskarter som förvaltas av Sverige. Utan förvaltningsmål är det svårt att långsiktigt bestämma hur resursen ska användas och fördelas.
Under Særimner hösten 2021 hölls ett seminarium för att diskutera bland annat frågan om fiskelicenser med inbjudna forskare, politiker och tjänstemän från ansvariga myndigheter. Med exempel från både insjöar och kustområden på hur det småskaliga yrkesfisket drabbas framhölls behovet av snara lösningar. Bland annat kritiserades den ensidiga fokuseringen på SLU:s resursöversikt. Teija Aho, som numera är VD på fiskeföretaget Guldhaven Pelagiska i Norrbotten, har en bakgrund som forskare och tjänsteman på Fiskeriverket. Hon lyfte det omöjliga i att kunna övervaka alla de små kustbestånd av exempelvis abborre som finns längs Östersjökusten. Den lösning som hon föreslår är mer flexibilitet och regionalisering samt att yrkesfiskets kunskaper tas med i bedömningen av fiskresurserna.
I Eldrimners seminarium deltog även den moderata riksdagsledamoten och agronomen Betty Malmberg från Östergötland. I arbetet med riksdagens utskotts-initiativ med förslag på åtgärder för att rädda fiskbestånden i Östersjön bidrog Betty Malmberg till att en av åtgärderna berörde behovet av konkreta åtgärder för att förenkla licensgivning för småskaligt fiske och fiskförädling, bland annat för att underlätta för nyrekrytering och generationsskiften.
Hon lyfte särskilt fram Eldrimners krångellista som ett bra verktyg för att informera politiker och verka för en förändring.
Efter en debatt i riksdagen klubbades åtgärderna med bred majoritet den 25 november 2021.
– Detta är så långt ett beslut kan komma. Nu gäller det att driva på regeringen så att det går att få till en snar förändring, säger Betty Malmberg.
Aksel Ydrén
010-225 34 33
aksel@eldrimner.com
